Mist Americana

John F Kennedys korta tid vid makten brukar liknas vid arturlegenden, och hans administration vid Camelot. Nu är det inte ovanligt att makten refererar till sigsjälv i smickrande termer; Mussolini kallade sig 'Il Duce', kungar är utvalda av gud, miljardärer pratar gärna om geni i hårt arbete och stora delar av borgerligheten har en outtömlig förmåga att beskriva sigsjälva som exceptionella individer. Och så vidare. I Kennedys fall är dock liknelsen proportionelig då hans år som världshegemonens president besitter en särställning inom amerikansk kultur; en hyperidealiserad epok av vitalitet, utopi och hopp – en rik och kraftfull projektionsyta för kultur, ideologi och längtan. Americana när den är som bäst, och värst.

I det direkta arvet ingår bland annat USA:s vetenskspshatande hälsominister som går under det storartade namnet Robert Francis Kennedy Junior. Sprungen direkt ur Camelot, Wikipediaartikeln illustrerad med en bild på det lilla barnet RFK Jr i kavaj och kortbyxor i Vita Huset, tillsammans med en leende John F Kennedy – den evige presidenten fastfrusen i en evig sommar.

Bruket av just arturlegenden är intressant rakt in i dagsläget när glömskans stora dimma, möjlig demens, sänker sig över den sittande presidenten. Flera av versioner av arturlegenden, som Thomas Malory's 'Le morte d'arthur', för den dödligt sårade kungen från slagfältet i Camlann till Avalon – en ö av mystiska praktiker och magiska figurer, av helande krafter, av åkrar och fruktträd som ger oändlig skörd i en evig sommar. Här vilar Artur, den evige kungen, än idag. Mellan liv och död, försänkt i en djup sömn. Vägen till honom och Avalon ligger höljd i en övernaturlig dimma, frambesvärjd som skydd av öns odödliga féer.

Precis här finner vi USA:s nuvarande president, glömskt irrande, i jakt på den magiska ön med helande geopolitiska krafter (Island eller Grönland – oklart vilken eftersom han frekvent blandar ihop dem). Han söker också outsinliga oljeskördar i Venezuela, och ett onaturligt homogent USA där Ovala Rummets nobla riddare tas emot som nationens befriare.

Trump når aldrig fram till Avalon. Resan trotsar alla naturlagar. Och därmed är han kanske redan där. I Arturlegenden presenteras vägen som en esoterisk färd till en dimension 'mellan riken', en sublim och helig ö i féernas land, snarare än som en världslig transport till en fysisk plats.

Sökandet efter ett great America tål inga prövningar mot verkligheten. Trump jagar sådant som inte finns, flytande signifikanter, tecken utan referens, som tillsammans mynnar ut i 'storhet'. Grönländarna vill dessutom inte bli amerikaner, exploateringen av Venezuelanska oljeresurser kräver mer omfattande investeringar än vad amerikanska oljebolag är intresserade av, ICE-räderna är djupt impopulära utifrån sin rasistiska och våldsamma natur. DHS organiserar våldsamma paramilitära trupper som skjuter ihjäl civila och utövar statssanktionerad terror, snarare än ridderlig höviskhet.

Tomheten utgör själva affärsmodellen – kanske väcker spekulationerna kring Trumps kognitiva status ingen vidare öppen oro av just den anledningen?

Dimma är också det allmänna tillstånd som upplöser konturerna av Pax Americana, den tidigare världsordningen av ekonomisk, politisk, militär och kulturell amerikansk dominans, medan kärnan eroderar inifrån, uppslukad av dementa konspirationsteorier och direkta osanningar. Vi rör oss mot någonting annat och resan ser ut att bli riktigt stökig.

Där Arturlegenden handlar om Britanniens tillblivelse och John F Kennedy förknippas med nationens avstannade återfödelse till ungdom, vitalitet och hopp. befinner vi oss nu där världsledare som figuererar i Epsteinfilerna sannolikt begått fler övergrepp än de kan förväntas minnas. En dödsdans i ultrarapid, precis så motbjudande att glömskans eviga dimma framstår som en välsignelse.

Avalon rymmer löftet om kungens återkomst. Hur han återvänder är än så länge oskrivet – kommer han till oss som en rättfärdig kung, som en arkaisk tyrann, eller som ett stycke ideologi, som en legitimerande myt för framtida maktanspråk?

För mig tjänar dimman som en påminnelse om att makt och kapital alltid kommer att söka ett nytt centrum när det gamla eroderas. Och när marken under oss skakar i geopolitiska våndor har vi bara solidariteten till varandra att förlita oss på.

Fun fun fun!

Mina flöden svämmar över av uppsluppna skämt om rånet; my Louvre haul, GRWM för att råna Louvren, hur matcha rånarluva och tiara – ja ni fattar. Den oförställda glädjen över just ett rån är anmärkningsvärd, särskilt i en neokonservativ kultur där performativ upprördhet tas på största performativa allvar. Inte sällan för att underblåsa reella politiska krav på ökad repression, övervakning och kringskurna friheter.

Hur vågar så många skratta åt ett rån? Kriminalitet är ju så klandervärt att vi behöver sänka straffrättsåldern till 13 år och bygga fängelser för barn. De franska kronjuvelerna hör dessutom hemma på den femte republikens största nationalmuseum, inte hos privata samlare.

Kuppen är inget annat än blasfemisk – och just därför blir den också vanvördigt uppkäftig.

Visst, vi ser sannolikt inte Robin Hood på övervakningsbilderna. Men vi ser heller inte en friskolekoncern som med insmickrande PR-bytes driver på segregationen och pumpar landets kommuner på pengar. Vi ser inte en skatteplanerande mångmiljonär som finansierar högerextremism, en tech-VD som investerar i krig och död eller företag som betalar kassa löner till kassa villkor. Stölden är varken sanktionerad av gud, kungen eller affärspressen. Den sker inte uppifrån.

Det spontana utbrottet av skämtlystnad har en amoralisk ton som för en gångs skull inte syftar till att locka människor till den dumreaktionära fåran. Det kommer inte med en kalkylerande uppmuntran om att "äntligen våga" skratta åt rasistiska skämt. I en auktoritär samhällsordning där den starkes rätt konsolideras genom klägg, mångmiljongåvor till Donald Trump och friskolemingel i Sagerska Palatset, ja där framträder det blasfemiska som någonting obefläckat; en oförfalskat amoralisk hållning utan performativa eller kalkylerande drag, utan viljan att presentera sin rationalitet som respektabel, dygdig eller behagligt följsam mot auktoritära ledare, utan de tröttsamma pretentionerna hos en jvvf-posör och utan att försöka dölja sina brister.

Ja,ja. Nu har jag förstört alltihop genom att försöka förklara skämtet för migsjälv – det är roligt enbart för att det inte är höger. Förlåt, men humor funkar så.

Ministrar jag önskar mig

om än med viss tvekan

• Människolivsminister
• Likabehandlingsminister
• Omställningsminister
• Finemangsminister
• Penna och papper-minister
• Medborgarrättsminister
• Chips- och Godisberedskapsminister
• Rehabiliteringsminister
• Kollektivtrafikminister
• Solidaritetsminister
• Allmänningsminister
• Backupminister
• Open Source och digital utvecklingsminister
• Intelligensminister
• Uppmuntransminister

Bara lite tofu

Jag började september med att avprenumerera på nyhetsbrev. Det eskalerade långsamt. Först sa jag upp mitt Spotify-abonnemang, det var underligt upplyftande. Aktiverade en gratismånad på nåt som heter Deezer istället. (Detta är inte reklam, Deezer är sådär. Men det går att lyssna på låtar och alla spellistor gick att importera. 587 stycken.)

Sen fick det liksom ett eget liv. Jag sa upp mitt IP-TV-paket och köpte en TV-antenn istället. Sålde TV-boxen på Tradera, folk köper vad fan som helst på Tradera. Skalade bort tilläggstjänster från mobilabonnemanget. Grävde i den digitala fakturahögen efter de där hundra smådebiteringarna. Sa upp Viaplay, för vem fan tittar på Viaplay? Det känns närmast omoraliskt.

Nu är det bara kreditkorten kvar. Ett par eftersläntrande återkommande debiteringar via PayPal, avhuggna utan pardon. Jag undersöker varje liten post, särskilt de som görs i utländsk valuta. Det är väldigt få kvar nu. Betalversionen av appen NightSky, som nu tyvärr fått AI-features. Den får stanna ett månvarv till, villkorligt. iCloud, för nånstans ska man väl göra av sina syntetiskt tillsnyggade bilder på samma katt. Och Tofu Club.

Tofu Club kostar fyra brittiska pund i månaden. Där kan man lära sig allt om tofu. Där finns alla maträtter med tofu som jag aldrig kommer att laga. Men de där fyra punden öppnar liksom ändå för möjligheten. Jag skulle kunna, jag kan göra det när jag vill. Det är bara en femtiolapp. Det är bara lite tofu.

En liten frukost

Italienarna förstår den enkla glädjen i att börja dagen med någonting sött. Colazione. Ett glamouröst ord när jag fuskar i mig en halv kexchoklad till morgonkaffet och det nästan känns som kultur istället för stress och dåliga vanor.

Också en liten, liten protest. I kampen om dagen står jag såklart bättre rustad med fullkorn, kokt ägg och ett 'positivt mindset'. Så himla redo.

De sa att kapitalismen erövrat varje möjlig yta. Även de inre; känslor, relationer och begär. det finns inte längre någon punkt utanför marknaden, vi får helt enkelt bara finns oss i att frodas eller förgås med den. Från 'inspirerande konkurrens' (varför inte branda det som feminism) till dess nuvarande konfiguration av allas krig mot alla, kampen för överlevnad: Skaffa dig bättre koll och fler fördelar med nya appar. Maximera din sömn. NPM:a din egen röv. Eller dö.

Så. Något sött till morgonkaffet.

@myrstack.bsky.social

Kommer snart

Det här blir en liten blogg, kanske. Nånstans för några att skriva några saker. Jag bråkar med containers och routing och skriver skript först, eller kanske inte, kanske lämnar det till senare, det var skönt att få göra saker för hand igen. Skriva kommandon, se saker hända, få respons. Även om det bara är en dator som svarar. Jag gillar datorsvaren bättre än chattbottarna. Det gick bra eller det gick dåligt, inget insmickrande babbel.